Väntar... och väntar...

Diplomeringen gjorde jag i söndags! Det var fantastiskt! Magiskt! Underbart!
Kan inte med ord beskriva hur det kändes så någon kan förstå, tror jag...


Jag blev sååå förvånad över hur mycket folk som kom! Folk som jag inte känner och alltså inte tvingat att gå! ;)
Jag kan inte påminna mig om vad jag sa innan passet, men jag mådde gott! Har ju väntat så länge på detta...

Ändå är jag inte på topp nu! Jag går återigen i detta töcken som kallas väntan... Jag vet fortfarande inte om jag klarat mig och är ledare än.


Tyvärr blev vår omtalade och efterlängtade diplomerare sjuk och fick lämna återbud.
Så passen filmades istället.


Så ärligt talat tycker jag just nu lite synd om mig själv! Allt är gjort! Inget kan repareras! Ju längre tid som går, desto mer osäker blir jag. Analyserar om det egentligen kändes så bra. Jag gjorde flera missar.

//Jeanette, kanske ledare just nu...

Pass utan papper! Men kanske med megafon?

Igår höll jag ett pass för första gången utan att kika i mina papper! Spännande!!

Jag har delar i passet som jag är ruskigt säker på... Men om papprena ligger på snegel-avstånd, så kikar jag lite i alla fall! Och det är ju onödigt!

Igår hade jag lagt papprena på hyllan. På säkert avstånd från mig!
Och jag klarade det! Det var inte helt felfritt, men jag hade i alla fall koll även om jag missade några starter...

Jag blev inte nervös och fick hjärnsläpp och det kändes viktigast! Det kanske också beror på att min enda motionär var Christina Elmerås. Hon är funktionär i föreningen och gör det allra mesta av allt vårt marknadsföringsmaterial. Fantastisk duktig och SNÄLL!

Den stackarn hade i alla fall förvarnat mig om att hon har ont i sina knän och skulle troligen smita ut under passet. Nu fick hon vackert stanna hela tiden.
Men allt är väl! Hon mår under omständigheterna bra! :)
Damerna i receptionen, Rita och Elin gjorde också korta gästspel. Men det är ju inte lätt att jympa i jeans! Det blev tydligt!

Elmerås gav mig ytterligare tips till min ledarkarriär: "Jag ska skrika högre".
Hur nu det ska gå till...? Jag tycker jag skriker och gapar som värsta militären! Men det drunknar tydligen i musiken. Så om jag inte kan uppbringa röstresurser, så kanske jag kan ha en visselpipa? Eller megafon?

Dags för diplomering
Nu är det 5 dagar kvar... diplomeringen närmar sig med stormsteg!

Vi är flera som diplomeras denna magiska dag. Madelene och Göran har sitt prov den dagen och kommer att vara färdiga gyminstruktörer. Jag och Sara kommer att bli medeljympa-ledare. Vi kör i Markbyggsalen kl 17 och 19. Jenny blir juniorledare och kör i Spegelsalen kl 17. Sofia kommer att diplomeras i januari. Så föreningen kommer att ha många nya krafter till våren! :)  

Spännande, spännande..! :)

Kramar till er alla!

//Jeanette, väldigt snart färdig jympaledare!
(om inget händer, typ magsjuka, förkylning, brutet ben, oplanerad operation, hjärnsläpp, att jag glömmer att det är just den dagen och åker iväg, om jag blir bortrövad, hamnar på sjukhus, blir uppvaktad av en arabisk prins som bjuder med mig till sitt palats i öknen, eller om jag helt enkelt kuggar på diplomeringen...)

Nu sitter rörelserna!

Eller ja... det är väl inte helt sant... Men nu har i alla fall alla låtar rörelser! :)

Jag är så glad för mina faddrar! Jag har haft god hjälp av mamma Malin och pappa Janne.

Första provjympan! Jag är i MITTEN!!! :)
Fotograf Gabriella Ruthner!

Jag har också tagit hjälp av andra ledare som jympat med mig. Dessa goa själar har delat med sig av mycket bra saker. Tack Medel-Camilla, Bas-Gabriella och Medel-Malin (Johansson) och Rekryterings-Carina!
Och jag är sååå förvånad, glad och ödmjukt tacksam över alla hejarop som kommer från alla! Skithäftigt! Det finns så mycket bra och härliga folk!!


De senaste dagarna har jag nu börjat komma ur min egna lilla bubbla som jag befunnit mig i sen jag kom från utbildningen för 19 dagar sen. Men jag har fortfarande inte drömt om något annat. Och i ärlighetens namn upptar det fortfarande väldigt mycket av den vakna tiden också. Det är mycket som ska hinnas med på kort tid!

Min fjortonåriga dotter skrattade åt mig och tyckte det var lätt pinsamt när jag satt på en offentlig plats (!) och tydligen nickade tydligt med huvudet samtidigt som jag räknade och skrev takter.

Mina låtar är med mig överallt. Så fort jag får chansen lyssnar jag och försöker pränta in varenda takt i huvudet. Jag lyssnar i bilen och hela tiden när jag är hemma. Och om jag inte jympar på riktigt, så rör jag mig lite grann för att för att på något sätt memorera in dem i muskelminnet.



Det är nu 8 dagar kvar till den stora diplomeringen. 

Som diplomerare kommer en man som heter Robert Granat. Det är han på bilden.

Visst låter namnet bekant? Josefine och Malin skrev om honom när de bloggade från Svettisdagarna. De är helt förälskade och betagna i honom.
Men det som är häftigt är att alla som varit i kontakt med honom stämmer in i en lovsång till hans ära. Det ska bli mycket spännande att träffa denna legend till människa!

Det är ju också spännande att se sitt eget namn i schemat! Jag är med på riktigt!!! Jihooo!!!

Kram till alla!
//Jeanette, snart jympaledare