Ibland har jag glädjen att skriva krönikor på mitt jobb. Eftersom både huvudet och hjärtat just nu är fullt av Friskis blev träning temat denna gång. Och då passar jag på att bjuda på den här också. Jag hoppas att igenkänningsfaktorn är hög... :)
* * * * * * * * * *
Från olust till lyckorus!
Jag har gått och blitt en sån där jobbig typ! En sån där människa som har fått ett intresse och går upp i detta med hela mitt väsen. Kan lätt jämföras med att gå in i en sekt, är jag rädd.
Men jag kan inte låta bli! Jag har hittat något som jag tycker är jätteroligt som dessutom är bra för mig! Jag har hittat Friskis&Svettis!
I nästan hela mitt liv har jag avskytt allt vad träning heter. För att slippa gymnastiken i skolan hade jag mens åtminstone varannan vecka. Dessutom hade jag väldigt ont av en stukad fot i minst tre år!
När jag hade fått mina barn ville jag träna för att bli smal. Nä, jag vill inte träna… Jag ville faktiskt bara bli smal! En stark drift möjligen, men smal blev jag inte!
Jag testade spinning och funderade på hur lätt ett knä kan vändas åt fel håll. Och visst kan man dö av att hjärtat slår för hårt och för fort..?!
Jag testade jympa och förbannade både den käcka ledaren och de som låg bredvid mig och gjorde situps som om orken aldrig skulle ta slut.
Varje höst fick jag ett träningsryck. Jag gjorde möjligen två träningspass i veckan, i max två månader! Och under den tiden var jag fantastiskt uppfinningsrik vad gäller undanflykter. Enda sanna glädjen jag kände då var när jag gick därifrån. Och då menar jag inte av skön träningströtthet. Nej, då var det ren tacksamhet att skiten var över..!
Vad som hände och varför kan jag inte riktigt sätta fingret på. Jag är fortfarande förvånad och tacksam. Kanske blev jag dit-dragen av en kompis. Kanske jag tog mod och gick över tröskeln… Jag hade i alla fall blivit lite äldre. Jag slutade fundera på om jag var för tjock eller för dåligt tränad. Först då upptäckte jag de andra som är precis som mig, som jag inte sett tidigare. Med sina vanliga kroppar, precis som jag.
Jag vågade stanna och tycka jag hade rätt att vara där, precis som alla andra. För jag var ju välkommen! Upplevelsen av att vara en av alla motionärer som står på ett golv och gör samma rörelser till musik som pumpar ut ur högtalaren är magisk. Det ger mig fortfarande kårar och rysningar i hela kroppen!
Nu tränar jag för min egen skull. Jag mår så bra!! Och jag tränar med den bästa drivkraften i världen - ren och skär glädje!
Min önskan är att alla människor får hitta sin grej! Det som gör att man då och då hamnar i ett lyckorus!
Jag har tagit min egen glädje till sin spets och håller nu på att utbilda mig till ledare. Om någon hade sagt det för några år sedan hade jag lätt dömt ut personen som komplett sinnessjuk! Så om du läser detta och tycker jag verkar vrickad… vänta ett tag, sug lite på mina ord, ta chanser när du får dem, säg ja oftare. Prioritera dig själv! Det kanske blir din lycka!
* * * * * * * * * *
Tack för ordet!
//Jeanette
//Jeanette
